Förbundsstyrelsen har beslutat att ställa sig bakom plattformen UTROTAFATTIGDOM.NU. Tillsammans med 70 andra organisationer jobbar vi med att utrota fattigdomen i världen, nedan kan du läsa plattformen i sin helhet:

Fattigdom handlar bland annat om fördelningen av resurser, både globalt och på det lokala planet. Det är också en fråga om makt och möjligheter att göra sin röst hörd. Att utrota fattigdomen handlar om att uppfylla de mänskliga rättigheterna och möjliggöra en rättvis och hållbar utveckling, med hänsyn till både människor och miljö.

Världens ledare har enats om de så kallade millenniemålen, baserade på millenniedeklarationen, som bland annat innebär att halvera andelen människor som lever i extrem fattigdom till år 2015. Men i nuvarande utvecklingstakt kommer de flesta av målen inte att uppnås av de flesta länder. Samtidigt finns idag både tillräckligt med resurser och kunskap för att uppnå målen. Det som saknats hittills är den politiska viljan.

År 2005 har av frivilligorganisationer världen över utsetts till ett år av samlade krafter för att utrota fattigdomen. Vi svenska organisationer kommer att verka för att Sveriges regering tillsammans med resten av världens länder lever upp till löftet att uppnå millenniemålen. Särskilt i fokus är de rika ländernas ansvar i millenniemålen: att skapa rättvisa handelsregler, att skriva av fattiga länders skulder och ge ett ökat och mer effektivt bistånd. Den rika världens länder har också ett särskilt ansvar att uppfylla målet om en hållbar utveckling. Ohållbara konsumtions- och produktionsmönster och växthuseffekten, främst orsakad av rika länders utsläpp, förhindrar fattigdomsbekämpning samt ett rättvist och hållbart nyttjande av naturresurser. 2005 erbjuder många tillfällen då världens rika länder kan ta krafttag för att utrota fattigdomen och åstadkomma en hållbar utveckling.

De regelverk som idag styr världshandeln - avtal i Världshandelsorganisationen WTO och avtal mellan länder och regioner - gynnar i praktiken mest de rika länderna och de stora företagen. De fattiga länderna har alltför små möjligheter att påverka hur avtalen utformas. Idag omfattar handelsavtalen också en rad regler som går långt bortom handeln med varor. Regler för patent, exempelvis på läkemedel, och regler för handel med tjänster, exempelvis vattendistribution, riskerar att reducera mänskliga rättigheter och miljö till handelsfrågor.

Vi anser att:
- Sverige bör verka för reformer inom EU och Världshandelsorganisationen WTO för att öka möjligheterna för fattiga länder att påverka handelsavtalen. Öppenheten kring handelsförhandlingar måste också öka så att parlament, medborgare och civila samhället får bättre information och har möjlighet att delta i diskussionerna.

- Sverige bör verka för förändringar av både multi- och bilaterala handelsavtal så att de otvetydigt främjar en rättvis och hållbar utveckling. Detta innebär bl. a. att Sverige bör fortsätta arbeta för att skadlig dumping av jordbruksprodukter till fattiga länder ska upphöra. Fattiga länder måste ha rätt att utforma en handelspolitik som stödjer landets specifika utvecklingsstrategi, och bör inte påtvingas avtal som missgynnar fattiga och marginaliserade människor. De måste exempelvis ges rätt att skydda inhemsk matproduktion för att motverka hunger, reglera investeringar och utländska företag för att främja de mänskliga rättigheterna, jämlikhet, miljön och fattiga människors behov.

Länders egna fattigdomsstrategier framtagna i brett samråd med parlament och det civila samhället bör enligt Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF) ligga till grund för avskrivning av skulder, nya lån och bistånd. I dagsläget detaljstyr dock IMF och Världsbanken fattiga länders politik genom att ställa villkor som inte baseras på ländernas egna fattigdomsstrategier. Villkoren förbiser nationella demokratiska beslutsprocesser och har ofta en svag koppling till fattigdomsbekämpning. Det finns begränsat utrymme att diskutera olika politiska alternativ.

Vi anser att:
- Sveriges regering bör inom EU, Världsbanken och IMF arbeta för mer långtgående skuldavskrivningar för fler länder baserat på ländernas resursbehov för att uppnå millenniemålen och skapa en rättvis och hållbar utveckling. Resurserna för att finansiera dessa avskrivningar bör inte tas från de biståndsresurser som krävs för att uppnå millenniemålen och andra utvecklingsmål. Skuldavskrivningar bör ske genom ett öppet och rättvist skuldsaneringsförfarande på internationell nivå.

- Sveriges regering bör arbeta för att IMFs och Världsbankens villkor på fattiga länder i samband med skuldavskrivning och nya lån baseras på länders egna fattigdomsstrategier och nationella demokratiska beslut. Världsbankens och IMFs detaljstyrning av fattiga länders politik måste upphöra. Det måste finnas utrymme att diskutera olika politiska alternativ. Såväl IMF, Världsbanken och enskilda länder måste respektera internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter, jämlikhet och miljö.

Ett problem är att en del av biståndet inte fokuseras på fattiga människors behov eller utgår från länders egna fattigdomsstrategier. Den rika världens länder tenderar att använda bistånd för att finansiera andra utrikespolitiska mål utan koppling till fattigdomsbekämpning och en hållbar utveckling. Villkor ställs i samband med bistånd som ej är förenliga med nationella fattigdomsstrategier och som urholkar det nationella ägarskapet av dessa. Industriländernas regeringar beslutar om regelverk för bistånd utan diskussion med de fattiga länderna. Utbetalningarna är ofta instabila vilket försvårar planeringen för mottagarländerna.

Vi anser att:
- Det svenska biståndet bör under 2006 uppgå till en procent av BNI. Sverige blir på så sätt ett föregångsland när det gäller biståndsnivån. Sverige har också ett ansvar att trycka på andra rika länder som inte lever upp till FNs målsättning om en mininivå på 0,7% av BNI.

Sverige har ett stort ansvar för att säkerställa biståndets kvalitet och driva dessa frågor inom relevanta internationella organisationer. Biståndet måste utgå från fattiga människors behov, ett rättighetsperspektiv och en hållbar utveckling. Biståndet ska inte användas för att finansiera militära insatser. Biståndet skall inte villkoras så att länders egna fattigdomsstrategier förbises och det nationella ägarskapet av politiken urholkas. Biståndflöden måste vara stabila och möjliggöra en långsiktig planering i mottagarländerna.